Jarnspoken

Dom brände ner grönan och skolan står där ensam nu Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut Dom fäller kastanjeträden i allén framför skolgården Och jag rör mig tyst hör inte hemma här, jag är vålnaden Jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl Dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma Dom gräver i parken och frosten i marken ,blir ett försvar Och vid hörnet av kyrkan där järnvägen går, har dom spärrat av Någon ligger i gräset, med frostiga kläder, så stilla och vit Och blåljusen blinkar, tänk vad man kan göra med en liten kniv Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar Var det dig jag såg Dig jag svor att aldrig glömma Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar Var det dig jag såg Har jag äntligen lyckats glömma?